Ni kallar mig hora



Tröja från NA-KD | Byxor från Primark


Martin hette han, kisen som jag under höstterminen mitt första år på gymnasiet skulle imponera på genom att lämna kryckorna hemma. Det var när jag tvingades samåka buss med en av hans barndomsvänner vid hemresan som jag förstod att snacket skulle börja. Helt plötsligt kunde jag gå utan stöd. Delvis hade jag rätt. Något som jag inte räknat med var det andra ryktet som uppstod. Jag hade åkt dit för ett ligg. Nu var jag den tjejen. Igen. Tidigare samma år hade min bild runtom i Eskilstuna och Strängnäs spridits med namn och telefonnummer samt en text som uppmanade till att köpa sex av mig. SMS trillade in från okända nummer. Det var inte ett. Inte två. Snarare ett dussin. Personlig vendetta för en av grabbarna efter ha blivit avvisad. Skolan valde att polisanmäla detta men såklart la åklagaren ner utredningen vilket gjorde det hela värre. En facebookgrupp skapades för att där kunna sprida sitt budskap. Skolan och internet var redan infekterat. Hemma kunde en av mina föredetta be mig byta kläder då han tyckte jag såg ut som en hora i de jag hade på mig. Vissa händelser var så konkreta, i andra fall handlade det mer om vad de fick mig att känna. Som när jag blev tillräckligt gammal för att gå på krogen, där kunde flera av ett annat exs kompisar till och med komma fram och fråga om jag fått komma än innan de hänvisade till närmaste läkarmottagning. Det är en känslig ålder för att människor utanför sänghalmen ska veta om något sådant. En tid när man inte heller visste hur svårt det är för många tjejer. Och ännu värre kändes det efter de fördomar man redan hade emot sig. Ständigt låg detta som ett täcke över mig. Tänker på gången jag blev hemskjutsad, en knäpptyst biltur hela vägen från Strängnäs efter jag nekade en avsugning. En annan gång skulle jag stanna i Stockholm över helgen men skickades hem en dag tidigare då han ansåg det vara onödig tid om vi ändå inte skulle bonka bäver. Ett rykte är inte bara ord som sprids, det leder till förväntningar. Osäkerheten som alla de här små händelserna skapade, la grunden till ett självdestruktivt beteende. Ett beteende som varade i flera år. Alkohol var tillslut det enda som fick mig att slappna av. Med det försvann också hämningar. Jag vart den som alla de hade skapat. Och telefonen var ju fylld med nya nummer…

Snälla, tänk er för!

Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

Leave a comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *