Psykisk ohälsa

Att inte få jobba pga Psykisk Ohälsa

Satinblus från NA-KD HÄR // Byxor HÄR // 

Besvikelse är det jag känner. Att inte få jobba pga psykisk ohälsa, trots att det i skrivande stund är 225 dagar sedan livet tog en ny riktning. Bakom ett leende hade jag under lång tid mörkat min verkliga känsla.  Med kostymen på gick jag ut på scen.  Levererade som det vore en teaterföreställning. Med vänner och kollegor som publik. För att sedan komma hem. Lyfta på plåstret och öppna upp det sår jag fått på naturlig väg ett par dagar tidigare. Det som ingen visste var att jag dolde ett självskadebeteende. Något som sedan hösten eskalerade i rasslande fart till dagen den 3:e maj och jag blev inlagd. Det vart brytpunkten i min relation med metallbladet. Likt det barn som ger nappen till tomten. Sågs vi inte igen. Aldrig ett återfall. 

Var tvungen att tro på förlåtelse. För mig själv. För allt det som tornadon i mig försakat. Fastän jag än idag känner en sorg för den vänskap jag raserade med min oförmåga att glädjas åt hennes nyfunna kärlek. Önskar att jag hade vetat då, vad jag vet idag. Att stark rädsla för att bli övergiven är en del av min sjukdomsbild. Så jag hade kunskap att undvika kvävning av den person jag så desperat försökte hålla kvar. På det var jag en prestationsprinsessa som behövde mer bekräftelse än någon kunde ge mig. Orimliga kvar på mig själv och min omgivning gör vem som helst olycklig.

Har sedan våren arbetat för att komma tillbaka. Till en fungerande vardag. Depressionen behandlas med medicin. Varje vecka går jag till mottagningen för Unga Vuxna. Och en vikt har lyfts från bröstkorgen. Återigen uteblev belöning för mitt hårda arbete. I ärlighetens namn var det därmed ett bakslag när jag nåddes av beskedet att arbete inte är aktuellt förrän till hösten. Tyckte mig ha kommit så långt. Men precis som en ny-nykter alkoholist inte bör arbeta bakom baren. Var det förtidigt att komma tillbaka till så pass extrema arbetsförhållanden som ändå råder till havs… Behövde rusta båten ordentligt innan sjösättning. Samtidigt som jag förstår att det bara är för min skull.

En del av mig önskar att jag hade kraft nog att upprätthålla den fasad jag länge försvarat.  Då hade jag inte stått här. Ovetandes om vad som kommer härnäst… Å andra sidan. Skulle jag aldrig kasta bort chansen att bli frisk. Fick lov att erkänna mig svag, så jag har möjlighet att bli stark.

Bloggat från Eskilstuna
– läs tidigare inlägg HÄR
– följ gärna bloggen på Bloglovin

Felicia Aulén – Genom gatsten Ett maskrosbarn på 24 år född och uppvuxen i Eskilstuna. Trots vid min ringa ålder blev jag i maj, och än är, sjukskriven för depression. Vilket sattes in en behandling för medan jag under sommaren var under vidare utredning. Med den fick jag även diagnosen Borderline (Emotionellt instabil personlighetsstörning), samt 4 andra diagnoser. Social fobi, Agora fobi, Generaliserad ångest och Panik syndrom. Det här blir min plats att ventilera min kamp mot psykisk ohälsa och min väg tillbaka till djupa vatten. Först måste jag rusta båten innan den sjösätts.

2 kommentarer

  • Sandra

    Så öppet och fint du berättar och skriver om dina problem. Jag förstår dig fullt ut, men håll ut, passa på att göra saker som ger dig energi och glädje och snart, riktigt snart får du komma ut i arbete igen, då du har din rustning på ute i allmänheten ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *