• Psykisk ohälsa

    Hantera min ångest… i köket

    För bullarna jag bakat till min sambo mot soppnedkastet, river sönder den lilla lappen jag skickat med texten “jag älskar dig” och raderar bilderna på oss från min mobiltelefon. Har tendens att ha sönder saker av högt affektionsvärde när jag behöver få utlopp för starka känslor. Beräknande. Medan mobilen ligger synligt på vardagsrumsbordet. En tid sedan tillbaka lades ett annat alternativ fram. Andrahandstallrikar att slå sönder, varken dyrt eller dyrbart.

    Det, för att något meditativt aldrig fungerat. Få ett hyperaktivt barn i lågstadieålder vars enda vilja är att hoppa mellan golv och tak att andas i fyrkant. Ej att förväntas. Då jag aldrig hade vägarna förbi begagnat porslin så ramlade jag av en slump över det som redan fanns i mitt hem. Stöket. Hit bör väl disken vara mest relevant. Börjar med den. Följer gör putsning av ytor. Får något annat att fokusera än ångesten. Spillet i vasken jag tidigare på dagen vämjdes av är inte längre ett problem. Med en näst intill klinisk ren kokvrå, förs lusten till föda. Om så bakning, eller matlagning. Skulle kunna fortsätta långt om länge. Åtminstone till udden av ångesten försvunnit. Åtminstone kan jag hantera den.

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Familj,  Psykisk ohälsa

    Fars dag

    Minns något min faster skrev om dig en gång. Om hur de ögon som vart så vackert bruna blivit svarta. Till att du lämnade för de som har till uppgift att agera skydd och säkerhet och ändå så kom du aldrig hem igen. Svår mobbning under din tjänstgöring hade förstört dig. De människorna tog dig ifrån mig år innan jag ens hade dig. Jag har tvingats bli tillfreds med det faktum att jag aldrig kommer jag få knappa in de tio siffror som leder till din röst på andra sidan linjen för att berätta hur min dag har varit. Har tampats med sorg i många år över att vi inte får ha det där. En vardag. Till tröst, har jag aldrig behövt ifrågasätta din kärlek till mig. Aldrig då. Aldrig nu. Ingen utav oss valde inte det här. Utan livet har bara inte gett oss rätt förutsättningar. Vi har gjort det bästa vi kan. Klart Fars-dag väcker något. 

    Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

  • Vardag

    Lämna Eskilstuna?

    Eskilstuna, den stad jag föddes i. Staden där jag har mina rötter. Så givet inte trivs där jag står. Likt den planta som knappt blommar, den med dålig tillväxt, eller den ständigt drabbas av sjukdom. Borde det vara värt att prova flytta mig. Många år byggde jag mitt liv kring tanken att lämna. Vad som helst bara bort härifrån. Ytligt bekanta. Flyktiga romanser. Bräckligt nätverk. Skulle inte installera mig. När våren väl kom, tiden innan knoppar slå ut och jag stod inför att flytta. Då var det som att jag inte kunde röra mig. Det var då jag insåg att jag var på flyende fot. Bort från något ont. Idén på att vända ryggen till och veta att jag inte hade någonting att komma tillbaka till. Att ingen skulle sakna mig. Den insikten var paralyserande. En fruktan som kommer hemsöka mig om jag inte blir kvar och konfronterar mina demoner. Så när jag väl åker utanför vår stadsgräns, kan se fram emot att återvända hem.

    Blogg av Felicia Aulén, Eskilstuna.

  • Vardag

    Urnsättning för morfar





    Min morbror dog på juldagen, min moster mitt i påskbestyren och i år somnade min morfar in natten till midsommarafton. För honom hade vi under gårdagen jordfästning passande till Allhelgonahelgen. Högtiderna är dem flesta tingade. Förknippade med sorg. Finns det dock en lämpligare tidpunkt än när familjen är samlad? Möjligheten är stor att vi finns där för varandra. Få hjälp att finna en betydelse i mörkret. Meningen kan möjligen vara att vi har lära av alla vi möter. Mina närstående på andra sidan har alla tillgodosett mig med något. En har lärt mig om förlåtelse, en annan om styrka och och välvilja. Som när någonting slocknade inom dem, så tändes det någonting inom mig. Dags att sprida ljuset. Ikväll tänder jag därför ett ljus för att deras låga ska få brinna vidare men också för oss som blev kvar.

    Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

  • Psykisk ohälsa,  Social Fobi

    Social fobins – Ursäkter

    social fobi

    Social fobins ursäkter. Min sjukskrivning är förlängd till den sista december. Imorgon är exakt 6 månader sedan jag blev sjukskriven, viktigt är att hålla mig sysselsatt. Skrivandet har för mig alltid vart ett sätt att få utlopp för min kreativitet. Det vore bra om jag kom ut mer. Allt för att min sociala fobi inte ska ta överhanden. Nu kommer dem, ursäkterna.

    Bildgooglar instruktören och försöker göra en bedömning. Planerar rutten väl. Passerar ändå lägenhetshus. Borde rensa bland vännerna på Facebook så jag slipper ett PM om hur nervös jag verkade. Om jag behöver kliva av cykeln? Överväger att gå så att jag inte halkar på pedalen när jag ska upp igen. Vad händer om jag kör slut på mig själv? Mjölksyra i benen och andan i halsen drar ännu mer blickar.

    Det jag fick lära mig i veckan är väl att ursäkterna kommer finnas. Innan har jag nog väntat på en dag tankarna lämnat mig ifred. Önskedröm. Vad jag vet idag är att jag måste vinna över dem för att det ska bli verklighet. Upp till kamp. Det börjar idag.

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Psykisk ohälsa

    Varför fullast på festen?



    Ständiga fyllot på festen. Ångestpåslag av att bara lämna hemmet. Generellt är jag beroende av sambon för att ens komma utanför dörren. Regnar det, faller inte bara dropparna till marken, det gör även blickarna. Färre ser mig. Sannolikheten ökar.

    Trycker tungan mellan tänder och läppar så munnen inte ser allt för överspänd ut. Konstant självmedveten. I förväg har jag sett ut en sannolikt minst trafikerad sträcka, kommer någon gående låter jag blicken väja för att slippa möta den som just passerat och i affären väljer jag alltid den kassan med mest till åren kommen personal. Allt uttänkt innan jag tagit på mig mina skor. Inte bara utomstående får mig att bli planerande. Även bland välbekanta ansikten känner jag mig komplexfylld.

    Less på att se mig omkring, och läsa in vad jag ska göra, vem jag ska vara. Lever med detta handikapp. När en flaska med flytande mod då ställs på bordet. Finns nå hinder inte längre kvar. Något som gör en så gott vill man ha mer av. Självmedicinering, feldosering. Med klunkarna droppar hämningarna av. Backfire!

    Utan filter skriker ut det jag tänker innan jag likt en skamfläck vandrar hemåt. Ångesten intensifieras med dagarna som följer. För mitt handlande. Analyserar.  Allt i detalj. Bilderna från min kamerarulla stämmer inte överens med dem jag har i mitt huvud. Ser bara skam. Försöker att åter ta den kontroll låtit mig förlora. Rädslan för omvärlden växer sig större. Nu har jag gett dem en anledning att sky mig. Alkohol, en bästa vän som vänder mig ryggen.

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Hem & Inredning

    Spegelvägg från IKEA



    Även efter sin död har han fortsatt inspirera, kanske vågar jag till och med kalla honom för vår tids största influencer. Med tanke på den inverkan han haft i våra liv, Ingvar Kamprad.  Innan jag skrev kontrakt för mina fyrtioåtta kvadrat fasade jag för ett IKEA-hem. Inte kunde jag lägga mitt hem, min fristad i händerna på en 91-åring. Då skulle det snart göras plats för en bidé och bokhyllan Ivar. Som en trojansk häst har han ändå lyckats ta sig innanför mina murar. Vilket har försett oss med köksstolar, byrå och vår senaste nykomling, spegelväggen. Och jag är den första att erkänna mina förutfattade meningar. Så nöjd med resultatet. Inredningen.

    Låt oss hedra våra förfäder. Lyssna till dem. De kanske inte har så fel ändå.

    Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.