Ärren försvinner inte



“My scars remind me that the past is real” är orden som fastnar efter en hel del scrollande bland spellistorna på Spotify. Tänk att en slinga kan etsa sig fast som vissa ordspråk och diverse talesätt man blivit itutad vid upprepande tillfällen under åren. Efter regn kommer solsken är väl en av de allra vanligaste. Prognosen visar att vi redan till morgondagen hoppa i kortbyxorna igen. För min inre soldyrkare är detta inget annat än goda nyheter. Men så har jag ett vänster ben som inte är lika i gasen inför detta. Det var nämligen en dag i april där jag under påverkan av både alkohol och tabletter tog ett ytterligare steg i min destruktiva bana och märkte mig själv. Det är självklart inget jag är stolt över men försöker påminna mig om vad en kär vän sa. Att inte se på ärren med skam utan istället låt dem föra tankarna till hur långt jag kommit sedan den där dagen för snart 4 månader sedan. Därför kommer även jag kasta av mig pantalongerna imorgon och njuta av den unika värme Sverige har att bjuda på i år.

Bloggat från Eskilstuna

Dag 88 av min sjukskrivning

Än har jag inte besegrat det motstånd som uppstår när det är dags att kliva in i duschen. Dagar där man knappt vågar röra sig med risk för att släppa ut en odör, där man istället för att borsta ut tovorna som uppstått efter att bullen börjat släppa så sätter man om tofsen och där man likt en reptil börjat ömsa skinn. Och så kommer dagar som idag, att jag får ett ryck till att ta ikapp all svunnen tid. Det skrubbas, det rakas, det smörjs. Till och med naglarna filades innan de fick ny färg.


Bloggat från Eskilstuna

Materiell Olycka

Svetsningarna lossnade, stålstängerna kröktes, hela paviljongen demolerad.  Det var nästan som jag kände mig lika illa behandlad av vädret. Trots att det var strålande sol där jag befann mig under gårdagen, och nåddes av detta med ett samtal av sambon. Min spontana tanke var att åka hem. För att strö pengar omkring sig på Mall of Scandinavia kändes som en fel prioritering när mycket pengar redan lagts på att skapa ett hem. Ett hem som redan börjat fallera.  Innan vi hunnit bo där 2 månader ens. Någon kväll innan hade vår snövita kudde blivit blodstänkt efter en överjävlig mygga surrat förbi en gång för mycket.

Om det var hopp, eller förnekelse som följde vet jag inte men fick det till att det förmodligen inte var så illa. Så försökte kompensera materiell olycka med lycka.  Shoppingen blev av. Väl hemma, försökte jag intala mig själv samma sak. Trots att jag medan vi monterade ner det som fanns kvar, som nu låg över grannens uppfart, såg hur delarna hade nya former. Det var inte förrän i morse det slog mig, hur vi lindat in den likt en död kropp. Som en enskild händelse har även jag förstånd att inse att min reaktion som följde var stark i förhållande till vad som utlöste den. Tog det personligt, att det var en bestraffning. För någon som är uppväxt med sinnesro bönen, borde sådana här situationer kunna hanteras bättre.

“Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”

För i slutändan löste det sig. Leverantören godkände tillslut vår reklamation, och med den goda känslan får denna helg avslutas.

Sova ensam

Sambons väska är packad för jobb. Brukade tycka minsta timma ifrån honom var jobbig. Huvudet började skapa scenarion var han upptäckte att världen utanför vår bubbla var mer värd att utforska. Aldrig handlade det om att jag inte litade på honom, det var snarare en känsla för att vara otillräckligt. Nu är vi nyblivna sambos och till skillnad från förr ser jag snarare framemot att ha lägenheten för mig själv. För 8 dagars egentid innebär att jag kommer ha timmar där jag kan fixa och trixa med allt som fortfarande behövs göras. Jotex ska få en beställning av gardiner, nya tavlorna måste upp på väggen och organisering i köket bör också hinnas med. När katten är borta dansa råttorna på bordet. Nätterna är nog det som blir svårast. Tycker mig höra människor försöka öppna ytterdörren, se någon okänd i hallen och även känna mig iakttagen. Men inom en månad fyller jag 24 år, så det här med att sova ensam är något jag måste lära mig. En utmaning är jag beredd att ta mig ann. Därför är det snart dags att bege sig dit efter en dag på landet.

Sjukskriven

Återigen tillbaka i det hår som inte blivit tvättat sedan en vecka tillbaka, underkläder som skulle ha bytts långt innan igår och naglar som borde ha blivit klippta tidigare än så. Väl medveten om min bristande hygien är jag, trots det lyckas jag inte samla kraft till att ta tag i det. Antar att jag inte bryr mig tillräckligt. Eller så gör jag det men att det inte bara är mitt yttre som försummats, utan också mitt inre, min energi. Hur det än ligger till så var det tillräckligt för att bli sjukskriven till mitten av september och på tisdag ska jag åter till mottagningen för ångestsjukdomar och personlighetssyndrom för del 2 av 3 i en basutredning. En utredning för om detta tillstånd är en bit av någonting större. Det som förut var en självklarhet, del av en rutin är nu i hög grad krävande. Vardagssysslor är snarare projekt. Att klara av mina måsten innan den femte infaller, skulle vara en bedrift. Så min resa till Stockholm får starta redan idag. En resa där man gör uppehåll i duschen och byrålådan med slutdestination, St Eriksplan. Håller tummarna för att det går den här gången.

Flytta hemifrån

Att komma in i en tom lägenhet var som ett blankt papper.  Där vi är konstnärerna som snart kommer dra våra första stråk med penseln. Inga färdiga mallar att förhålla oss till, där tillsammans för att skapa något. En fristad. För inom dessa väggar som jag får ta min plats. Samtidigt är min vision att göra det till en inbjudande plats för familj, vänner och andra nyfikna människor. Så vet ni vad jag först vill göra? Dra upp gardinen. Där bloggen får liknas vid ett fönster. Ett fönster rakt in i mitt liv. Vissa dagar är man klädd, andra blottar man sig mer. Och mamma, du kan se det som att vi fortfarande bor ihop. Såhär är du med mig. Att flytta hemifrån stänger dörren till det som var men öppnar dörren det som hända skall. Tack för dem här åren. Nu blickar vi framåt.

Presentation

Under livets gång har jag fått lära mig att hur tung min ryggsäck, än må vara så kan den inte längre vara till last. Med ett hål i säcken, lik som stenar föll de ut vilket gav mig nu istället kunde snubbla över innehållet. På så vis hade andra något att skratta åt. Som jag vore en del av en cirkusakt omringades jag av folk. Jag hade blivit clownen i rummet. Evig bekräftelse.  Men så kommer stunden när ridån går ner. Och de som satt i publiken är inte längre kvar. Där står man, ensam. Med det man tidigare bar på, liggandes framför en istället. Delar att plocka upp. Kanske är kan det här vara ett första steg. Någonstans måste man börja sortera vad det är som så länge tyngt mig. Om det är några andra som läser detta kunde de kanske också förstå mig. Att mitt agerande nu är en reaktion på vad som hände då.