• Psykisk ohälsa,  Social Fobi

    Social fobins – Ursäkter

    social fobi

    Social fobins ursäkter. Min sjukskrivning är förlängd till den sista december. Imorgon är exakt 6 månader sedan jag blev sjukskriven, viktigt är att hålla mig sysselsatt. Skrivandet har för mig alltid vart ett sätt att få utlopp för min kreativitet. Det vore bra om jag kom ut mer. Allt för att min sociala fobi inte ska ta överhanden. Nu kommer dem, ursäkterna.

    Bildgooglar instruktören och försöker göra en bedömning. Planerar rutten väl. Passerar ändå lägenhetshus. Borde rensa bland vännerna på Facebook så jag slipper ett PM om hur nervös jag verkade. Om jag behöver kliva av cykeln? Överväger att gå så att jag inte halkar på pedalen när jag ska upp igen. Vad händer om jag kör slut på mig själv? Mjölksyra i benen och andan i halsen drar ännu mer blickar.

    Det jag fick lära mig i veckan är väl att ursäkterna kommer finnas. Innan har jag nog väntat på en dag tankarna lämnat mig ifred. Önskedröm. Vad jag vet idag är att jag måste vinna över dem för att det ska bli verklighet. Upp till kamp. Det börjar idag.

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Psykisk ohälsa

    Varför fullast på festen?



    Ständiga fyllot på festen. Ångestpåslag av att bara lämna hemmet. Generellt är jag beroende av sambon för att ens komma utanför dörren. Regnar det, faller inte bara dropparna till marken, det gör även blickarna. Färre ser mig. Sannolikheten ökar.

    Trycker tungan mellan tänder och läppar så munnen inte ser allt för överspänd ut. Konstant självmedveten. I förväg har jag sett ut en sannolikt minst trafikerad sträcka, kommer någon gående låter jag blicken väja för att slippa möta den som just passerat och i affären väljer jag alltid den kassan med mest till åren kommen personal. Allt uttänkt innan jag tagit på mig mina skor. Inte bara utomstående får mig att bli planerande. Även bland välbekanta ansikten känner jag mig komplexfylld.

    Less på att se mig omkring, och läsa in vad jag ska göra, vem jag ska vara. Lever med detta handikapp. När en flaska med flytande mod då ställs på bordet. Finns nå hinder inte längre kvar. Något som gör en så gott vill man ha mer av. Självmedicinering, feldosering. Med klunkarna droppar hämningarna av. Backfire!

    Utan filter skriker ut det jag tänker innan jag likt en skamfläck vandrar hemåt. Ångesten intensifieras med dagarna som följer. För mitt handlande. Analyserar.  Allt i detalj. Bilderna från min kamerarulla stämmer inte överens med dem jag har i mitt huvud. Ser bara skam. Försöker att åter ta den kontroll låtit mig förlora. Rädslan för omvärlden växer sig större. Nu har jag gett dem en anledning att sky mig. Alkohol, en bästa vän som vänder mig ryggen.

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Psykisk ohälsa

    Att leva med 6 diagnoser

    Att leva med 6 diagnoser
    Innan du ens fanns i mitt vokabulär var du en stor del av mitt liv. Som du sedan dess stått mig närmre än någon annan. Ett telefonnummer som för mig är okänt dyker upp på skärmen och du står i andra änden. Ångest. Porten slår igen och upp för trappen går du. Ångest. Gå in i ett rum fullt av människor och sannolikheten att du satt bland dem skulle vara stor. Ångest. Trots din ständiga närvaro finns det ett hål du än inte lyckats fylla.

    Inom mig bär jag även en känsla av tomhet. Kan inte undgå tanken om det är den saknade delen som skiljer mig från resten av liven som vandrar här. Har aldrig upplevt att jag passar in. Som alla pratar ett främmande språk. Sedan finns kommer det ögonblick, även om en kort sekund då jag tycker mig förstå en del utav dem. Bara smaken av samhörighet är beroendeframkallande.

    Och missbruk destruktivt. För rädslan att gå miste om ett rus, gör mig oförmögen att dela med mig att dem jag håller kärt. Vill så gärna ha dem för mig själv. Det kväver förr eller senare alla relationer.

    För att rädda liv sökte jag hjälp. Och är sedan flera månader tillbaka sjukskriven för mitt mående. Bland annat en pågående depression. Har under tiden blivit skickad på vidare utredningar. Och igår, 4 september kom domen. Passande nog på dagen för ungas psykiska ohälsa.

    Utöver min tryckta sinnesstämning har jag uppfyllt kriterierna för andra diagnoser. Social fobi, Agora fobi, Generaliserad ångest, Panik syndrom och så den där. Diagnosen det finns så många förutfattade meningar om Emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Borderline. Kanske kan jag i mitt sökande av hjälp även finna den där sista komponenten som så länge saknats.

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Psykisk ohälsa,  Relationer

    Ni kallar mig hora

    Martin hette han, kisen som jag under höstterminen mitt första år på gymnasiet skulle imponera på genom att lämna kryckorna hemma. Det var när jag tvingades samåka buss med en av hans barndomsvänner vid hemresan som jag förstod att snacket skulle börja. Helt plötsligt kunde jag gå utan stöd. Delvis hade jag rätt. Något som jag inte räknat med var det andra ryktet som uppstod. Jag hade åkt dit för ett ligg. Nu var jag den tjejen. Igen. 

    Tidigare samma år hade min bild runtom i Eskilstuna och Strängnäs spridits med namn och telefonnummer samt en text som uppmanade till att köpa sex av mig. SMS trillade in från okända nummer. Det var inte ett. Inte två. Snarare ett dussin. Personlig vendetta för en av grabbarna efter ha blivit avvisad. Skolan valde att polisanmäla detta men såklart la åklagaren ner utredningen vilket gjorde det hela värre. En Facebookgrupp skapades för att där kunna sprida sitt budskap.

    Skolan och internet var redan infekterat. Hemma kunde en av mina föredetta be mig byta kläder då han tyckte jag såg ut som en hora i de jag hade på mig. Vissa händelser var så konkreta, i andra fall handlade det mer om vad de fick mig att känna.

    Som när jag blev tillräckligt gammal för att gå på krogen, där kunde flera av ett annat ex kompisar till och med komma fram och fråga om jag fått komma än innan de hänvisade till närmaste läkarmottagning. Det är en känslig ålder för att människor utanför sänghalmen ska veta om något sådant. En tid när man inte heller visste hur svårt det är för många tjejer. Och ännu värre kändes det efter de fördomar man redan hade emot sig. Ständigt låg detta som ett täcke över mig.

    Tänker på gången jag blev hemskjutsad, en knäpptyst biltur hela vägen från Strängnäs efter jag nekade en avsugning. En annan gång skulle jag stanna i Stockholm över helgen men skickades hem en dag tidigare då han ansåg det vara onödig tid om vi ändå inte skulle knulla Ett rykte är inte bara ord som sprids, det leder till förväntningar.

    Osäkerheten som alla de här små händelserna skapade, la grunden till ett självdestruktivt beteende. Ett beteende som varade i flera år. Alkohol var tillslut det enda som fick mig att slappna av. Med det försvann också hämningar. Jag vart den som alla de hade skapat. Och telefonen var ju fylld med nya nummer…

    Snälla, tänk er för. 

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Psykisk ohälsa

    Ärren försvinner inte



    “My scars remind me that the past is real” är orden som fastnar efter en hel del scrollande bland spellistorna på Spotify. Tänk att en slinga kan etsa sig fast som vissa ordspråk och diverse talesätt man blivit itutad vid upprepande tillfällen under åren. Efter regn kommer solsken är väl en av de allra vanligaste. Prognosen visar att vi redan till morgondagen hoppa i kortbyxorna igen. För min inre soldyrkare är detta inget annat än goda nyheter. Men så har jag ett vänster ben som inte är lika i gasen inför detta. Det var nämligen en dag i april där jag under påverkan av både alkohol och tabletter tog ett ytterligare steg i min destruktiva bana och märkte mig själv. Det är självklart inget jag är stolt över men försöker påminna mig om vad en kär vän sa. Att inte se på ärren med skam utan istället låt dem föra tankarna till hur långt jag kommit sedan den där dagen för snart 4 månader sedan. Därför kommer även jag kasta av mig pantalongerna imorgon och njuta av den unika värme Sverige har att bjuda på i år.

    Bloggat från Eskilstuna

  • Psykisk ohälsa

    Dag 88 av min sjukskrivning

    Än har jag inte besegrat det motstånd som uppstår när det är dags att kliva in i duschen. Dagar där man knappt vågar röra sig med risk för att släppa ut en odör, där man istället för att borsta ut tovorna som uppstått efter att bullen börjat släppa så sätter man om tofsen och där man likt en reptil börjat ömsa skinn. Och så kommer dagar som idag, att jag får ett ryck till att ta ikapp all svunnen tid. Det skrubbas, det rakas, det smörjs. Till och med naglarna filades innan de fick ny färg.


    Bloggat från Eskilstuna