• Vardag

    Planera mera

    Brister ut i hallelujahsång över att jag denna vecka vågat mig utanför dörren på egen hand. Med min personliga almanacka i ena av händerna kan jag planera mera. Av sådant som gör mig gott.  Följ min resa framåt.

    Att planera är som att lägga ett pussel. Alla lösa bitar  gör sig till ett. Födelsedagar. Helgdagar. Temadagar. På samma ställe. Med pennan till pappret. Det är då jag känner mig störst inspiration till att ta till vara på dagen. För att mitt i strukturen av “Veckan att göra” och “Veckans Middagar” finna peppande citat. Ett nytt för varje vecka. Bakom ett omslag av egen design. Födelsedagar finns på fler utav sidorna. Som min mormor är bemärkelsedagar något att minnas. En kvinna som jag ser upp till trots att hjässan hennes slutade nedanför hakan min. Med denna framför mig kan jag av henne ta efter. I det finns något väldigt fint. Blir jag bara en bråkdel av det hon var kan jag gå till vila med gott samvete. En almanacka, ett ärligt försök. 

    Kan varmt rekommendera PersonligAlmanacka.se

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Vardag

    Första advent



    December är här, likaledes första advent. Och ja, jag har tagit in den. Julen. Pynt, familj och ett ljus att tända. Morgonen började i god stämning, med allsång till listan av julmusik medan frukosten stod på bordet. Därefter kastade vi tärning till det julbeklädda yatzy vi införskaffat just till dagen i ära. Inte gynnades jag av slumpen. På pappret gick ur spelet som en person som besegrats men idag var det trots allt endast en segrarinna jag kunde känna mig som. Att vara tillsammans med sina nära, se tomten porträtteras av Kurt Russell och få kanel strödd över risgrynsgröten. Var en dag i min smak! De sakerna gav mig vind i seglen. Manad att möta resterande julbestyr.

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Vardag

    Lämna Eskilstuna?

    Eskilstuna, den stad jag föddes i. Staden där jag har mina rötter. Så givet inte trivs där jag står. Likt den planta som knappt blommar, den med dålig tillväxt, eller den ständigt drabbas av sjukdom. Borde det vara värt att prova flytta mig. Många år byggde jag mitt liv kring tanken att lämna. Vad som helst bara bort härifrån. Ytligt bekanta. Flyktiga romanser. Bräckligt nätverk. Skulle inte installera mig. När våren väl kom, tiden innan knoppar slå ut och jag stod inför att flytta. Då var det som att jag inte kunde röra mig. Det var då jag insåg att jag var på flyende fot. Bort från något ont. Idén på att vända ryggen till och veta att jag inte hade någonting att komma tillbaka till. Att ingen skulle sakna mig. Den insikten var paralyserande. En fruktan som kommer hemsöka mig om jag inte blir kvar och konfronterar mina demoner. Så när jag väl åker utanför vår stadsgräns, kan se fram emot att återvända hem.

    Blogg av Felicia Aulén, Eskilstuna.

  • Vardag

    Urnsättning för morfar





    Min morbror dog på juldagen, min moster mitt i påskbestyren och i år somnade min morfar in natten till midsommarafton. För honom hade vi under gårdagen jordfästning passande till Allhelgonahelgen. Högtiderna är dem flesta tingade. Förknippade med sorg. Finns det dock en lämpligare tidpunkt än när familjen är samlad? Möjligheten är stor att vi finns där för varandra. Få hjälp att finna en betydelse i mörkret. Meningen kan möjligen vara att vi har lära av alla vi möter. Mina närstående på andra sidan har alla tillgodosett mig med något. En har lärt mig om förlåtelse, en annan om styrka och och välvilja. Som när någonting slocknade inom dem, så tändes det någonting inom mig. Dags att sprida ljuset. Ikväll tänder jag därför ett ljus för att deras låga ska få brinna vidare men också för oss som blev kvar.

    Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

  • Vardag

    Gungande penis, suspensoarer och mjölk i baren


    Gungande penis, suspensoarer och mjölk i baren med en felplacerad lösögonfrans. Det får sammanfatta helgen min.  Det började med att ge Clockwork Orange en chans. Minst sagt, särpräglade 146 minuter
    .Därefter gick det bara utför. Under lördagen kändes täckt av isbeläggning. Som jag frös!


    Nu känner jag mig inte som något annat än ersatt av en Bobble Head-docka föreställande mig. Ofrivilliga skakningar i nacken. Samma svaj som snoppen i fredags. Efter ett ärende på EM Home, tog jag ytterst belåtna men något stapplande steg hemåt. En säng rikare. Om möjligt, än nöjdare över sänggaveln, beställd från InBed Sweden (Klick). Sovrummet är nästa projekt efter att vardagsrummet blivit klart. För att bli mig själv igen får jag locka med sådant Felicia tycker om. Morötter, Disney och vidare planering av lägenheten ska nog få henne att komma tillbaka. Åter imorgon.

    Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

  • Vardag

    STOPPA MOBBNING | Gymnasietiden var ett helvete

    “Fick den enda jag inte vill ha i min klass, Felicia.”
    Det var den kommentaren som började vår gymnasietid. Uppropet. Första dagen. Dömd. Något som färgade mina 3 år på S:t Eskils Gymnasium. Att alla som börjat sin hösttermin här i veckan ska få besparas det självförakt sådant medför, det är min önskan.

    Genom åren har jag klandrat mig själv, letat i mitt cerebrum vart det gick fel. Min största teori, när jag hoppade på kryckor vårt första år och nekades hjälp i matsalen när det kom till att bära brickan. De var ju mina vänner, inte min betjänt var det jag fick till svar när jag bad om hjälp. Vad fel jag hade. För allt började där. Uppropet. Nystart var det inte. 

    60.000 barn utsätts för mobbning varje år, det motsvarar ungefär 1-2 personer i  varje klass. Jag blev vår. Fick helt enkelt sota för hur mitt yngre jag hällde vatten över sig i situationer jag kände mig missförstådd. Ett oskyldigt barn var jag inte. Något annat jag gjorde mig skyldig till var att stå upp för mina vänner. Var vi dem man inte valde bjuda på det som resterande kallade klassfest, ifrågasatte jag givetvis det. Till att en dag komma hem för att se på sociala medier hur jag blivit blockerad av ett flertal.

    Samtidigt som andra hade hängt ut bilder, taggat vänner som jag inte kände till. White trash, two girls one cup, grinolle. Fritt utrymme för slag i ansiktet. Sedan var det den där gången när min närmaste vän bar identiska kläder som jag,  ändå var mig de ansåg gå på gatan.

     Tillslut kunde jag inte hålla tyst, hade ett behov av att orättvisor inte fick råda. Om det så handlade om att få skulden av läraren när annat kotteri pratat för högt. Behövde jag upprättelse.

    Vilket självfallet resulterade i suckar, blickar och nedlåtande mimik. Egentligen all form av psykisk mobbning. Även den att inte längre bli tilltalad i grupparbeten. Osynlig. Verbal mobbning inte att förglömma, som när ett gäng rusade in i matsalen och inför resten av skolan vrålade ut hela deras vokabulär av invektiv, glåpord för något en annan hade gjort. Trots att personen tog på sig ansvaret, var jag syndabocken. Undan kom jag inte. Skyldig som oskyldig.

    Om det är någon som bläddrade bland boksidorna i sal A28 som läser detta och tycker detta låter som trams. Kanske helt ignorerade det som försiggick. Då är jag ledsen att meddela att du är lika delaktig som de aktivt deltog. Skyldig till att jag såhär många år efter vår examen fortfarande har kvällar likt den igår. Där blodet i såren inte koagulerat på de här åren. Bristande i gråt.

    Har nyligen fått höra att de önskat min närmaste vågat stå upp mot den pennalism som rådde. Klandrar ingen. Den enes död den andres bröd. Finns nog många som lever gott på det idag. Ovetandes om vad de försakat. Starka röster måste tystas. Något jag inte kan tillåta. Det här är ett system vi måste fortsätta arbeta med.

    Om det så handlar om eleverna som i måndags tog sina första steg på skolgården efter sommaren eller någon som ständigt möts av ett höjt ögonbryn när en anländer på arbetsplatsen. Var uppmärksam på de mest subtila metoderna. Snälla. Det är det enda sättet.

    Nu när fredagstankarna är ute så jag luta mig tillbaka i soffan och njuta av ett glas. Skål!

    Bloggat från Eskilstuna
    – läs tidigare inlägg HÄR
    – följ gärna bloggen på Bloglovin

  • Vardag

    Intimitet



    Visst har fler tagit mig till sängkammaren än vad jag låtit ta min hand? Och i samband med gårdagens inlägg har tanken kring detta slagit mig. Tanken om intimitet. Vart mina gränser går för vem som tar på mig och på vilket sätt dem gör det. Inser att min kropp är relativt tillgänglig för människor i min omgivning. Som att radarn för kroppskontakt ständigt påslagen och söker mig till miljöer där jag kan få det. Ett finger innanför blusen, en något för utdragen kram, eller att någon pillar mig i håret är inget jag reagerar på. Tycker om när folk vågar ta i mig helt enkelt! Fast sedan kommer man till den delen av min kropp som inte är tillgänglig – mina händer. Det känns så intimt. Så att äntligen ha det där – någon som jag låter hålla mig på det sättet. Den närheten får en helt annan betydelse för en. Det är så fint.

    Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

  • Vardag

    Naken när främmande kommer in



    Det känns som allt från sköte till innerlår klistras samman om somnar avklädd. Något jag sällan gör, med få undantag. Som i natt. Helt hade jag förträngt att vinnarna av budgivningen på vår fåtölj skulle komma med tuppen. Där står jag. Med bröna i luften, gröten i micron och rufset i håret. Och in stiger de. Visserligen har jag gärna besök. Bara under de senaste dagarna har 3 stycken budbilar var här med leveranser. Hur roligt det än må vara. Så finner jag större nöje att fylla lägenheten med människor än möbler. Kräftskiva är något jag önskar att jag kunde bjuda in till men inser att min bekantskapskrets är för begränsad. Så visst var besök denna morgon välkommet. Det är mer deras skull jag önskar att jag inte var så minnessvag.

    Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.