Varför fullast på festen?



Ångestpåslag av att bara lämna hemmet. Generellt är jag beroende av sambon för att ens komma utanför dörren. Regnar det, faller inte bara dropparna till marken, det gör även blickarna. Färre ser mig. Sannolikheten ökar.

Trycker tungan mellan tänder och läppar så munnen inte ser allt för överspänd ut. Konstant självmedveten. I förväg har jag sett ut en sannolikt minst trafikerad sträcka, kommer någon gående låter jag blicken väja för att slippa möta den som just passerat och i affären väljer jag alltid den kassan med mest till åren kommen personal. Allt uttänkt innan jag tagit på mig mina skor. Inte bara utomstående får mig att bli planerande. Även bland välbekanta ansikten känner jag mig komplexfylld.

Less på att se mig omkring, och läsa in vad jag ska göra, vem jag ska vara. Lever med detta handikapp. När en flaska med flytande mod då ställs på bordet. Finns nå hinder inte längre kvar. Något som gör en så gott vill man ha mer av. Självmedicinering, feldosering. Med klunkarna droppar hämningarna av. Backfire! Utan filter skriker ut det jag tänker innan jag likt en skamfläck vandrar hemåt. Ångesten intensifieras med dagarna som följer. För mitt handlande. Analyserar.  Allt i detalj. Bilderna från min kamerarulla stämmer inte överens med dem jag har i mitt huvud. Ser bara skam. Försöker att åter ta den kontroll låtit mig förlora. Rädslan för omvärlden växer sig större. Nu har jag gett dem en anledning att sky mig. Alkohol, en bästa vän som vänder mig ryggen.

Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

Leave a comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *