Presentation

Under livets gång har jag fått lära mig att hur tung min ryggsäck, än må vara så kan den inte längre vara till last. Med ett hål i säcken, lik som stenar föll de ut vilket gav mig nu istället kunde snubbla över innehållet. På så vis hade andra något att skratta åt. Som jag vore en del av en cirkusakt omringades jag av folk. Jag hade blivit clownen i rummet. Evig bekräftelse.  Men så kommer stunden när ridån går ner. Och de som satt i publiken är inte längre kvar. Där står man, ensam. Med det man tidigare bar på, liggandes framför en istället. Delar att plocka upp. Kanske är kan det här vara ett första steg. Någonstans måste man börja sortera vad det är som så länge tyngt mig. Om det är några andra som läser detta kunde de kanske också förstå mig. Att mitt agerande nu är en reaktion på vad som hände då.

Leave a comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *