Hur är man ärlig om abort?



I skrivande stund överväger jag att inte publicera det här. Men underhållande kväver mig, vilket lämnar mig utan något annat val än att göra det. Även inför närmaste familj och vänner har jag vart förtegen. För rädslan att bli dömd. Bara att man yppar en  önskan om förändring av sitt yttre, gör att någon alltid ska någon argumentera emot. Efter flera års övervägande ville jag besparas från invändningar. Utan någon annan än min sambos vetskap bokade jag därför en tid för fillerbehandling.

I samma veva bokade vi en annan tid. Som var betydligt mer konfidentiell. Utöver min sambo var det ytterligare en person jag anförtrott mig till med detta. Vi drog en vals om att vi en dag skulle ha en shoppingdag på tu man hand, vart vi egentligen skulle vara till sjukhuset. För vad ingen visste om var alla pizzor jag lyckats mörka i flera veckors tid och stickan som visat två tydliga sträck. Vecka 10. 9+5. En lögn till. Sedan skulle allt vara över. Men! En lögn föder nya. Och synden straffar sig själv.

Varje gång någon ställer sig nära, inbillar jag mig att de likt en hund kan lukta sig till en sanning.  Varje gång någon fäller en blick på en känner man sig genomskådad, ertappad. Att då dela toalett, och  där kasta blodfärgat papper en vecka efter min påstådda mens, är en av alla de situationer som borde lett till ett avslöjande. Det var så det nära. Istället kom jag undan med att en förstoppning som orsakat det.

Hur blev det såhär? Jag brukade kunna prata om allt. Nu är små osanningar en del av vardagen. Det är en tillvaro som lämnar en väldigt ensam. Att exkludera sina närstående kostar. En kostnad jag var villig att betala. Allt för att kritik för mig  är ohanterligt. Besvikelse än värre. Bara att yttra ordet abort känns som ett misslyckande. Och det är en viss sorg i att inte känna att man kan anförtro de av sitt blod en sådan sak.

Det är idag en månad och jag har blödigt konstant sedan. 30 dagar av värk som motats med ketogan,  en handfull av trosor man tvingats kasta efter att det forsat mer än beräknat och den känslomässiga resan är inte att förglömma. Många dagar. Till och med de flesta, känner jag att det var rätt. Men något som är rätt behöver inte alltid vara lätt.

Jag hade behövt vara stark. Så jag hos dem kunnat vara svag. Alla behöver vi någon.

Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.

One thought on “Hur är man ärlig om abort?

  1. Det måste vara jättetufft att försöka dölja en sån sak! Önskar att du inte behöver känna som du gör! 🙁 Stor kram till dig <3

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *