”Fick den enda jag inte vill ha i min klass, Felicia.”
Det var den kommentaren som började vår gymnasietid. Uppropet. Första dagen. Dömd. Något som färgade mina 3 år på S:t Eskils Gymnasium. Att alla som börjat sin hösttermin här i veckan ska få besparas det självförakt sådant medför, det är min önskan.
Genom åren har jag klandrat mig själv, letat i mitt cerebrum vart det gick fel. Min största teori, när jag hoppade på kryckor vårt första år och nekades hjälp i matsalen när det kom till att bära brickan. De var ju mina vänner, inte min betjänt var det jag fick till svar när jag bad om hjälp. Vad fel jag hade. För allt började där. Uppropet. Nystart var det inte. 60.000 barn utsätts för mobbning varje år, det motsvarar ungefär 1-2 personer i varje klass. Jag blev vår. Fick helt enkelt sota för hur mitt yngre jag hällde vatten över sig i situationer jag kände mig missförstådd. Ett oskyldigt barn var jag inte. Något annat jag gjorde mig skyldig till var att stå upp för mina vänner. Var vi dem man inte valde bjuda på det som resterande kallade klassfest, ifrågasatte jag givetvis det. Till att en dag komma hem för att se på sociala medier hur jag blivit blockerad av ett flertal. Samtidigt som andra hade hängt ut bilder, taggad vänner som jag inte kände till. White trash, two girls one cup, grinolle. Fritt utrymme för slag i ansiktet. Facebook var nya flashback. Sedan var det den där gången jag blev tilldelad ansvaret för studentflaket, trots att vi var satt i grupp, ett flertal klasskamrater, lyckades vi bli blåsta av ett företag. Något som var en offert blev till bindande avtal. Då beslutades det i en omröstning att jag skulle stå som ensam betalningsskyldig, trots att summan var på över 15.000 svenska kronor. Min närmaste vän bar identiska kläder som jag, ändå var mig de ansåg gå på gatan.
Varje dag bevittnade jag andra än mig själv bli utsatta. En tjej i klassen över oss, kom tillbaka till skolan i nyklippt hår varav en av tjejerna i min klass gav henne en komplimang för den nya frisyren. Så fort hon inte längre syntes till skrattade anhängarna hennes. Ett skratt som följdes av – ”Varför sa jag det där, det menade jag ju inte” och ännu en glädjeyttring ekade i korridoren. Tillslut kunde jag inte hålla tyst, hade ett behov av att orättvisor inte fick råda. Om det så handlade om att få skulden av läraren när annat kotteri pratat för högt. Behövde jag upprättelse. Vilket självfallet resulterade i suckar, blickar och nedlåtande mimik. Egentligen all form av psykisk mobbning. Även den att inte längre bli tilltalad i grupparbeten. Osynlig. Verbal mobbning inte att förglömma, som när ett gäng rusade in i matsalen och inför resten av skolan vrålade ut hela deras vokabulär av invektiv, glåpord för något en annan hade gjort. Trots att personen tog på sig ansvaret, var jag syndabocken. Undan kom jag inte. Skyldig som oskyldig.
Om det är någon som bläddrade bland boksidorna i sal A28 som läser detta och tycker detta låter som trams. Kanske helt ignorerade det som försiggick. Då är jag ledsen att meddela att du är lika delaktig som de aktivt deltog. Skyldig till att jag såhär många år efter vår examen fortfarande har kvällar likt den igår. Där blodet i såren inte koagulerat på de här åren. Bristande i gråt. Har nyligen fått höra att de önskat min närmaste vågat stå upp mot den pennalism som rådde. Klandrar ingen. Den enes död den andres bröd. Finns nog många som lever gott på det idag. Ovetandes om vad de försakat. Starka röster måste tystas. Något jag inte kan tillåta. Det här är ett system vi måste fortsätta arbeta med. Om det så handlar om eleverna som i måndags tog sina första steg på skolgården efter sommaren eller någon som ständigt möts av ett höjt ögonbryn när en anländer på arbetsplatsen. Var uppmärksam på de mest subtila metoderna. Snälla. Det är det enda sättet.
Nu när fredagstankarna är ute så jag luta mig tillbaka i soffan och njuta av ett glas. Skål!
Bloggat av Felicia Aulén, Eskilstuna.
